Att hålla sig lugn: Anhörigvård vid ilska

Att ta hand om en närstående är inte lätt, men Susanne White har lärt sig att hålla sig lugn med sex viktiga strategier.

Jag växte upp med en mamma som hade temperament. Hon kunde bli arg snabbt och ilskan kunde sjuda under flera dagar. Jag lärde mig att behålla lugnet, hålla låg profil och ”fortsätta som vanligt”, som min pappa brukade säga.

Detta lärde mig två saker som jag tog med mig in i vuxenlivet:

1) Jag brukade kväva min ilska för att sedan explodera när den byggts upp för mycket.
2) Jag flydde fältet när någon annan blev arg eftersom det utlöste gamla, skrämmande känslor.

Dessa två egenskaper var aldrig bra för mig. Men när min mamma fick diagnosen demens och jag var tvungen att ta hand om henne uppstod verkliga problem.

Ilska och aggressivt beteende är möjliga biverkningar av demens och Alzheimers sjukdom. Det kan ha många orsaker, inklusive fysiskt obehag, överstimulering (som utlöser rädsla och ångest), förvirring och minskad kognitiv förmåga.

Även om anhörigvårdaren inte bär med sig bagage eller trauma förknippat med ilska kan det vara svårt att hantera aggressivt beteende. Om någon faktiskt har ett barndomstrauma kring raseri skapar det ett verkligt dilemma.

Jag var redan orolig över att ta hand om min mamma. Men när hon blev mer desorienterad och rädd intensifierades hennes ilska. Jag fruktade hennes beteende och raseriutbrott.

Det stod klart att jag var tvungen att skydda mig från att åter-traumatiseras. Jag behövde en snabb lösning för de tillfällen jag blev upprörd. Jag bad om hjälp under behandlingen och hörde av mig till andra anhörigvårdare. Jag började undersöka tekniker som kunde hjälpa till att mildra effekten.

Genom att prova mig fram kom jag på några strategier. Dessa hjälper mig att hantera mammas ilska och jag har lärt mig några knep för att bearbeta min egen ilska på ett bättre sätt.

Dessa strategier kräver övning, uthållighet och tålamod. Men de kan vara anmärkningsvärt effektiva när det gäller att hantera raseriets otrevliga sidor.

1. Ta det inte personligt

De människor vi tar hand om är sannolikt arga på något som inte har något att göra med oss. Rädsla, smärta, frustration, fysiska besvär och desorientering kan alla utlösa ilska.

Min första strategi var att stanna i nuet. Även om mammas ilska fick mig att känna mig som sex år gammal igen, fokuserade jag på vad som hände framför mig. Jag var säker och jag kunde ta hand om mig själv. För det mesta hade mammas ilska inget med mig eller något jag gjorde att göra.

Även om detta är relativt lätt att förstå i tanken så är det svårt att känna i hjärtat. Att säga ”jag är säker och jag är en bra person” när min mammas beteende kändes hotfullt hjälpte mig att hålla mig lugn och stabil. Att acceptera verkligheten att hon var arg på livet, inte mig, gjorde stor skillnad.

2. Var empatisk

Jag minns så tydligt den dagen jag lyckades hitta en ny nivå av empati för min mamma.

Jag hittade henne stående vid kylskåpsdörren pekandes på den stora möteskalendern som jag satt upp där. Saker som läkarbesök hade antecknats med stora tuschpennor.

Hon vände sig till mig och frågade desperat vad detta var och vad det innebar. Hennes ansikte var så fullt av barnslig rädsla och förvirring att det verkligen gjorde ont i hjärtat. Något så bekant och vardagligt var nu helt obegripligt för henne.

Denna förlust av kontroll var förödande för någon som min mamma. Empati fick mig att inse att min mamma förmodligen hade känt sig orolig och rädd under stora delar av livet. Hennes ilska var en mekanism för att kontrollera hennes värld och hjälpa henne att känna sig trygg. Det handlade inte om mig och det hade det nog aldrig gjort.

Denna insikt gjorde att hennes ilska kändes mindre farlig. I framtiden skulle empati hjälpa mig att förstå hennes utbrott bättre.

3. Reagera inte

Detta kräver mod, övning och ihärdighet. Att vara utvilad, fokuserad och välbalanserad ger oss den fördel vi behöver för att klara detta. Att prioritera vårt välbefinnande gör det möjligt för oss att möta den utmaning som ilskan riktad mot oss innebär.

Om vi är i vår bästa känslomässiga form kan vi se att det mesta av detta aggressiva beteende sker nära oss, inte riktat mot oss. Det kan hjälpa oss att hålla oss lugna. Att observera i stället för att reagera, hindrar oss från att dras in i konflikter. Ilskan sprids då, den uppmuntras inte. Vi behöver inte delta i varje match vi är inbjudna till!

4. Lyssna på budskapet bakom raseriet

Hör budskapet, inte de faktiska orden. Ilska är vanligtvis effekten av ett underliggande problem. Försök att höra sanningen bakom agitationen eller attacken i stället för att bli defensiv. Jag vet att det kan vara svårt!

Är det smärta, rädsla, frustration, skuld? Människor känner smärta när de får utbrott. Var det något som hände, förändrades eller kändes annorlunda? Har vår närstående problem, behöver han/hon uppmärksamhet eller vill han/hon berätta något för oss? Att se ilska som ett budskap eller en signal minskar dess effekt på oss och kan vara mycket upplysande.

5. Ta en paus

När allt annat misslyckas kan det vara dags att vända sig om, gå iväg och ta en paus.

Jag kallar det för att ”ta avstånd med kärlek”. Ibland kan det vara den bästa åtgärdsplanen. När vi omgrupperar, återställer och lugnar ner oss kan vi se saker tydligare.
Att ta avstånd hindrar oss från att bli delaktiga i ilskan och ger oss en chans att andas. Det bryter den onda cirkeln. Om det inte är möjligt att lämna området fysiskt så lämna samtalet. Att byta ämne är alltid ett utmärkt sätt att lugna ner saker och ting.

6. Var försiktig

Vad vi än gör måste vi hitta ett sätt att vara mjuka och försiktiga – både mot dem vi älskar och oss själva. Utbrott kommer alltid att ske och de kommer att drabba oss alla. Varje gång arbetar vi för att ta oss igenom stormen snabbare och med mindre skada.

Vi gör allt vi kan. Med vänlighet, medkänsla och balans kan vi lära oss något om våra nära och kära, och om oss själva. Vi kan förbättra vår relation och undvika fler utbrott i framtiden.

Ställ dig själv följande frågor:

”Hur viktigt är detta gräl?”
”Är det viktigare att få ’rätt’ än att vara glad?”
”När min närstående inte längre är med mig, vill jag då komma ihåg kampen eller det faktum att jag hanterade deras smärta med vänlighet och kärlek?”

Genom att låta våra närstående höras och accepteras kan vi hjälpa dem att ta sig igenom sina känslor samtidigt som vi hanterar våra egna. När jag blev bättre på att hantera min egen ilska och dra mig undan min mammas blev hon mer sällan arg. När hon blev arg använde jag aggressionen som en ledtråd för att tolka hennes underliggande problem. Hennes ilska förlorade sin starka effekt på mig.

Det gjorde mig fortfarande lite trött, men jag hölls inte kvar i den obekväma känslan så länge som jag brukade, och jag var inte lika rädd för det eller för henne. Det blev mer av ett humör som jag kunde skifta och lätta upp med tålamod och medkänsla. Jag lärde mig att få oss båda att känna oss tryggare, och det var riktigt bra.

Var medveten om att du inte är ensam i kampen med din närståendes ilska. Prova en eller alla dessa strategier och jag lovar att det kommer att bli bättre. Jag önskar dig lycka och lugn.