Hur man släpper perfektionism som anhörigvårdare

Ingen anhörigvårdare är ”perfekt”. Susanne White berättar om att släppa perfektionism och omfamna misstag.

Listan på vad en anhörigvårdare behöver vara är lång. Men många anhörigvårdare lägger ännu mer press på sig själva, oroliga att de inte är perfekta.

”Än sen då?” säger Susanne White, som ingår i Life Effects och som länge varit anhörigvårdare, ”Ingen är perfekt!”

I dagens artikel ger Susanne sina tre bästa tips för att släppa perfektionismen i en ofullkomlig värld. Läs dem här.

Sanningen om att vara en perfekt anhörigvårdare: det är omöjligt.

Jag minns hur jag gick fram och tillbaka i min systers sovrum, rasande. Jag kunde inte fatta att det var så svårt att skicka några av pappas journaler till hans vårdcentral. Min pappa hade kollapsat på ett flyg på väg hem till min syster, där vi tillbringade semestern. Han fördes till akuten och fick höra att han omedelbart skulle följa upp med sin ordinarie läkare när han kom hem om några dagar. Jag ville att hans ordinarie läkare skulle ha alla testresultat så att vi kunde komma med en handlingsplan och komma igång när vi kom tillbaka.

Jag kunde inte tro det till synes likgiltiga svaret jag fick från läkarmottagningen. Deras fax fungerade inte, sedan hade de inte tid att leta efter faxet när de väl fick igång den. Läkaren var också för upptagen för att ta mitt samtal och ringde inte upp mig. Jag var så upprörd!

Detta var första dagen som anhörigvårdare och mitt första möte med sjukvården! Wow! Vilken ögonöppnare.

Problemet som jag brottades med var inte läkarmottagningen. Det var ilskan jag kände. Jag var snäsig, oförskämd och besvärlig. Min vanliga attityd ”man kommer längre med vänlighet” hade flugit ut genom fönstret.

Varför? Varför blev jag så upprörd? Kanske var det min stelbenthet och perfektionism som kickade in för att få jobbet gjort på rätt sätt. Jag var inte beredd på att utmaningarna med att vara anhörigvårdare inte skulle gå min väg. Jag behövde göra det här perfekt, och jag behövde göra det omedelbart.

Jag hade ännu inte insett hur överväldigande och svår min roll som anhörigvårdare skulle bli. Jag hade inte haft tid att lära mig att ingenting går som förväntat, och att jag absolut inte skulle kunna göra saker perfekt! Det fungerar inte så. Att ta hand om någon kräver beslutsamhet, motståndskraft och engagemang, det stämmer. Men det krävs också villighet att acceptera våra misstag, välvilligt och klokt, för att se de lärdomar som misstagen lär oss.

Perfektionism är inte bara slöseri med tid, det sätter även onödig press på dig. Så här är tre saker att tänka på när du vill vara den ”perfekta anhörigvårdaren”.

1. Perfektionism, att skjuta upp saker och handlingsförlamning

Perfektionism, skjuta upp saker och handlingsförlamning gör att vi hamnar i en ond cirkel. Rädslan för inte vara helt perfekta hindrar oss faktiskt från att vidta åtgärder. Det gör att vi blir handlingsförlamade.

När vi släpper behovet att vara perfekta och omfamnar vår mänsklighet, frigör vi oss tillräckligt för att se allt gott vi gör för vår anhöriga.

Vi alla gör misstag!

2. Misstag är det bästa!

Jo, det är sant! Även om det kanske inte är kul, alla gör misstag och det är bra. Många människor runt omkring oss brottas med sin egen rädsla för att inte vara perfekta, och de projicerar den på oss. Detta gör att de framstår som att inte vara stöttande och svåra att vara i närheten av.

Men vad de tycker om oss är inte vår ensak. När vi väl tar ansvar för våra egna misstag spelar andras åsikter ingen roll. Det viktiga är att lära av dessa misstag och se hur vi kan lära oss och utvecklas av dem.

Om jag fick en krona för varje gång jag har sagt, ”jag kommer aldrig att göra det igen”, skulle jag vara rik. Däremot ser jag mig som rik tack vare alla erfarenheter jag har lärt mig som anhörigvårdare! Misstag är det snabbaste sättet att växa.

3. Det finns inget rätt sätt att vara anhörigvårdare och ingen regelbok

Även om alla anhörigvårdare är på samma resa, färdas vi var och en på olika vägar. Min väg kanske aldrig blir rätt för dig och vice versa. Det enda som krävs för att vara anhörigvårdare är viljan att ta hand om andra och hjälpa till med deras välbefinnande.

Hur det ser ut och hur vi alla får det att hända är lika olika och unika som vi är. Ingen har alla svar, och det finns inget rätt eller perfekt sätt att vara anhörigvårdare. Att dela berättelser och erfarenheter med andra anhörigvårdare är oerhört värdefullt om vi kommer ihåg att ta till oss det vi behöver och strunta i resten.

Ingen går i dina skor. Så länge du gör det du gör med kärlek och goda avsikter, gör du det absolut bästa du kan göra. Sätt upp reglerna längs vägen och ge dig själv uppskattning för ett väl utfört arbete. Fira din förmåga att lära dig på vägen.

Budskapet

Jag förstår att vi alla vill ta hand om våra anhöriga på bästa möjliga sätt. Ändå kan vi försöka för mycket för att göra det perfekt.

Hemligheten för mig var att slappna av och veta att jag var en bra person som gjorde så gott jag kunde. Att ställa upp med kärlek och vilja att hjälpa mina anhöriga gör mig kanske inte perfekt, men det gör mig absolut till rätt person för arbetet. Det var mer än bra nog både för mina föräldrar och för mig. Så glöm perfektion och känn att du gör ditt bästa!

NPS-SE-NP-00063 mars 2023