Dagen då jag återupptäckte tålamodet som vårdgivare

Att tvinga fram tålamod som vårdgivare gör att man ofta känner motsatsen. Men stunder av empati kan förändra ens synsätt, säger Susanne White.

Du kommer utan tvekan längre med morot än med piska. Men när du tar hand om en familjemedlem kan frustration, utmattning och oändligt ansvar påverka även den mest tålmodige.

Logiskt sett visste Susanne White att demens och svåra omständigheter påverkade hennes mamma snarare än att hon ville vara ”svår”. Men ändå bad Susanne om tålamod medan hon och hennes mamma väntade på att pappan skulle komma ut från en operation.

Sedan ändrade ett harmlöst ögonblick allt. Susanne slutade se sin mamma som ”spydig” eller ”elak” utan förstod hennes sårbarhet och behov av omvårdnad.
”Som vårdgivare ser tålamodet inte alltid ut som vi tycker att det ska”, säger Susanne. ”Men ibland är magin att vara villig att ha tålamod.”

Det är lustigt hur minnen ibland dyker upp vid de mest konstiga tillfällen. De kan triggas av något vi ser eller hör eller när våra hjärtan vill att vi minns något.

Idag hade jag en stund för mig själv och drack mitt morgonkaffe när jag fick en flashback av mig och mamma på ett sjukhuscafé.

Min pappa hade precis genomgått en lyckad hjärtoperation. Han vilade, så jag tog en paus och gick till cafeterian för att äta något med min mamma.

Min mamma och jag har haft det svårt med varandra under större delen av våra liv. När jag ser tillbaka nu skyller jag på hennes ångest, min ungdom och okunskap samt massor av missförstånd mellan oss.

Jag visste att mamma inte var ”svår”, men det kändes så.

Min mamma hade diagnostiserats med demens året innan. Att vara i närheten av henne och ta hand om henne gjorde ont ibland. När hon var spydig och elak öppnades det historiska bagaget som jag fortfarande bar runt på.

Utöver att hon kämpade med denna fruktansvärda sjukdom, hade hon separerats från sin själsfrände. För när det kom till min pappa, hans välbefinnande och hennes behov av att vara med honom hela tiden, var hon orubbligt klar. Hon var orolig för honom och var uppskakad av att han låg på sjukhuset, vilket kom ut som upprördhet och oro. Den dagen på caféet var hon ännu svårare än vanligt.

Samtidigt var jag utmattad och oerhört orolig för pappa och mamma. Tålamod var inget verktyg jag hade till hands just då, och jag kände mig besegrad och irriterad. Jag behövde ta mig ur det men kunde inte se hur. Jag bad många böner om sinnesro.

Det var då något som räddade mig: den enkla handlingen att komma på vad jag kunde få min mamma att äta.

Ett litet ögonblick förvandlades till ett mindre mirakel.

Det var inget självhjälpsverktyg, ingen andningsövning eller mitt desperata försök att prata positivt med mig själv. Istället kom förändringen i hur jag mådde och agerade från ett litet samtal.

Eftersom det fanns för många val i caféet och varje portion såg enorm ut, sa min mamma ”nej” till allt. Hon ville bara ha kaffe (som gjorde henne illamående).

När jag tittade på de överväldigande valen fastnade mina blick på några varmkorvar som grillades i en av de där små glaslådorna. Bingo. Inte den hälsosammaste maten, men det var mat. Hon var tvungen att äta något.

Jag frågade om hon ville ha en varmkorv. ”Vi kan säkert få senap och bostongurka!”

”Åh”, sa hon, ”en varmkorv? Ja, gärna!” Sedan tittade hon på mig som om hon var en sexåring i en godisaffär, och jag hade gett henne tillåtelse att äta vad hon ville.

En våg av empati sköljde över mig

Mitt hjärta öppnades. Min viljestarka, envisa kontrollfreak till mamma hade blivit sårbar som ett barn. Hon tittade på mig som om jag höll nyckeln till hennes säkerhet och glädje.

I detta ljuva, oskyldiga ögonblick var hon glad och var beroende av att jag var försiktig, snäll och medkännande. Hon var inte där för att såra mig. Hon var där för mig för att skydda och vårda på samma sätt som hon gjorde sitt bästa för att skydda och vårda mig när jag var barn.

Allt slutade där för mig; all irritation, all otålighet och medvetenheten om min utmattning. Det här skiftet handlade inte om något jag hade gjort, det var en känsla som kom till mig organiskt.

”Fake it until you make it” kan fungera, men verklig förståelse är nyckeln.

Så jag hade ingen medveten input till den empati som plötsligt sköljde över mig, men jag är evigt tacksam att den gjorde det. Det gav mig en färdplan att följa nästa gång tålamodet började tryta.

Jag hade hittat mitt tålamod med hjälp av änglar, universum eller tur (om det är det du tror på). Utan att mena eller förstå hur det fungerade, hade jag blivit inspirerad att testa en sak till en sista gång. Jag kom på ett val för henne som gav mig 1) en frisk fläkt och 2) ett nytt sätt att se min mamma.

Slutsats

Som vårdgivare ser tålamodet inte alltid ut som vi tycker att det ska. Ibland räcker det att vara villig att ha tålamod. Där ligger magin.
Jag hade inte svaren när jag tog hand om mamma. Jag var ofta förvirrad och hade inte så mycket tålamod som jag ville eller behövde. Men jag lärde mig något värdefullt: vi sitter alla i samma båt och hjälp kan komma på de mest oväntade sätt.

Så kom ihåg att du inte är ensam nästa gång du tappar kraften och tålamodet. Det finns alltid en chans att ett litet mirakel hjälper dig att hitta det tålamod och de svar du söker.

Mitt ”mirakel” kom i form av en varmkorv! Vad kommer att bli ditt?

Informationen är endast för utbildningsändamål och ska inte beaktas som specifika råd till vårdgivare eller utvärdering, hantering eller behandling av något tillstånd.

NPS-SE-NP-00078 Juni 2023