Hur mina känslor påverkar mina astmasymtom

Som någon som har levt med astma i många år vet jag att mina symtom kan utlösas av en mängd saker. Det kan vara säsongsmässiga förändringar, allergier, vissa fysiska aktiviteter och kanske mer överraskande, starka känslor.

Enligt min erfarenhet av astma kan följande känslor ha en effekt på min astma.

Glädje och skratt

Jag snubblade nyligen över en meme där det stod ”Om han får dig att skratta så okontrollerat att du får en astmaattack, vet du att han är den rätte”. Jag har turen (eftersom min partner får mig att skratta, inte för att jag har astma) att uppskatta meningen. Jag är en av dem som alltid skrattar lite för länge efter en rolig händelse. Vid många tillfällen har jag skrattat så mycket att det har eskalerat till hosta och väsande andning. I mitt fall är det ofta tecken på ett bra skämt!

Att skratta med mina bästa vänner är det som mest minskar min stress och som tur är skrattar jag väldigt ofta. Men skratt har också visat sig vara en mycket bra indikator på hur välkontrollerad min astma är. De dagar min andning är väsande, förvandlas ett skratt snart till en utdragen, högljudd vissling. Jag har lärt mig att omfamna mitt väsande skratt, faktum är att det ofta leder till mer skratt eftersom det låter så ovanligt. Men detta kan också vara ett tecken på att min astma inte är så kontrollerad som den borde vara och jag kan behöva vidta extra försiktighetsåtgärder.

Sorg och nedstämdhet

Jag har alltid varit en känslig och känslosam person. Jag är öppen när det gäller att uttrycka alla typer av känslor och jag tänker ofta djupt på situationer och andra människor.

Min mormor var en av mina favoritmänniskor att umgås med. Hon var en klok, intelligent och snabbtänkt dam med ett underbart sinne för humor. Hon var snäll och omtänksam trots att hon levt med demens i över tio år. Även om hon tappade språket och minnet var hon fortfarande en fröjd att vara tillsammans med. Jag kände mig alltid väldigt trygg när jag besökte henne. Det kändes som en paus från all dramatik och stress i mitt vanliga liv.

Jag visste att jag skulle förlora någon som jag verkligen älskade.

Vi höll en vaka för min mormor: Vi stannade uppe hela natten med henne och välkomnade besökare till hennes hem, alla beklagade sorgen och delade sina minnen av mormor med oss. Alla i familjen besökte hennes rum en sista gång för att ta farväl. När det var min tur ville jag inte lämna rummet. Det var så svårt att säga hejdå.

Jag var så överväldigad av känslor att jag inte kunde kontrollera min andning. Jag tog snabba, korta andetag medan jag snyftade. Utan att inse det upplevde jag astmasymtom. Jag började hosta och kippa efter andan när mamma gav mig min inhalator. Min pappa tog mig ut ur huset och sa till mig att ta långsamma, djupa andetag tills jag kände att min andning var under kontroll igen. Jag kunde inte fatta att jag blev så andfådd av att bara gråta. Det var ytterligare en upplevelse som hjälpte mig att bättre förstå vad som kan utlösa min astma. Det var ytterligare en påminnelse om att alltid vara förberedd.

Stress och ångest

Stress och astma är en fruktansvärd kombination. Enligt min erfarenhet kan stress få astma att blossa upp, vilket i sin tur kan orsaka stress. Jag har alltid varit lite orolig av mig och grubblar mycket. När jag har för många bollar i luften eller när jag känner mig överväldigad, blir jag spänd i hela kroppen. Som ett led i detta har jag upplevt tryck över bröstet, hosta och andnöd under stressiga perioder.

Även om jag kanske ignorerar mina spända axlar och kämpar på, sätter astmasymtomen stopp för det jag håller på med. Jag måste stanna upp och andas djupt, jag har inget annat val. Jag använder min inhalator när det behövs och jag ger mig själv tid för att återhämta mig.

Men tidigare reagerade jag inte alltid så på tryck över bröstet och andnöd. När min astma förvärrades för ett par år sedan, var jag inte mentalt eller känslomässigt förberedd för astmaanfall.

Vid ett tillfälle var jag uppe sent på natten med hostanfall och tryck över bröstet. Det kändes som att jag inte kunde få tillräckligt med luft till lungorna. Mitt bröst var ömt och kändes trångt och det förvärrades för varje hostattack. Jag hade tagit min inhalator och mina symtom hade inte förbättrats.

Det var då jag drabbades av panik.

För varje hostanfall blev andningen snabbare och snabbare. Jag kände att jag inte hade tid att hämta andan mellan hostningarna. Jag började hyperventilera, hjärtat rusade iväg och jag var livrädd. Jag åkte till akutläkaren för vård. Läkaren gav mig den försäkran jag behövde. Hon förklarade att paniken hade varit en stor bidragande orsak till attacken.

Detta är något jag påminner mig själv om under astmaepisoder. Det har hjälpt mig att förbli lugn och vidta åtgärder när jag behöver det. Att ha ett lugnt och positivt tänkesätt har verkligen förbättrat min förmåga att hantera alla astmasymtom som jag har.

NPS-SE-NP-00047 April 2022