Myter om astma kontra personlig erfarenhet – vad stämmer egentligen?

Myter om astma sprider inte bara felaktig information om sjukdomen, utan kan också påverka de som lever med astma.

Inför Världsastmadagen tar Cróna Tansey upp tre vanliga myter om astma som har påverkat henne sedan barnsben. Efter att ha levt med astma i över tre decennier tar Crona reda på sanningen bakom missuppfattningarna, och belyser hur skadliga dessa myter kan vara.

Astma är en vanlig sjukdom, vilket kan vara anledningen till att det finns så många missuppfattningar om det. Den 7 maj är Världsastmadagen, så jag vill passa på och skriva om missuppfattningar om astma som påverkade mig när jag växte upp.

Tre myter har påverkat mig mest.

Skilj på fakta och fiktion: Tre vanliga missuppfattningar om astma som inte stämmer för mig

Myt 1: Astma är en barnsjukdom som växer bort

Det här är myten som berört mig mest. Under min uppväxt kämpade min bror och syster med astma och allergier, men deras anfall kom sällan i jämförelse med mina. Man kan säga att de ”växte ifrån” sin astma. Jag å andra sidan kämpade med astma under hela barndomen, men den avtog definitivt en aning under tonåren.

När mina symtom blev mindre frekventa och svåra, behövde jag inte samma behandlingsnivå som när jag var liten. Min vårdgivare föreslog att jag skulle använda förebyggande medicin i miljöer som kunde utlösa astma, som när jag var i ute i kallt väder eller hade luftvägsinfektioner och förkylningar.

Jag ser ibland tillbaka på de här åren och undrar om jag undvek situationer som skulle kunna utlösa astmasymtom hos mig, t.ex. att springa utomhus.

Men i början av tjugoårsåldern förändrades min situation och astman blev sämre igen. Jag började jobba som lärare och blev utsatt för alla möjliga förkylningar och infektioner. Det kändes som jag alltid var sjuk. Min astma kändes helt okontrollerad.

Efter så många år utan svårigheter blev detta en skrämmande och förvirrande tid. Mitt vuxna liv präglades av anfall och jag var tvungen att helt ändra min syn på och attityd till astma. Det tvingade mig att ta sjukdomen på större allvar och att arbeta tillsammans med min vårdgivare för att få mina symtom under kontroll.

På något sätt kändes det som om min astma hade försvunnit och sedan återvänt. Jag kände mig väldigt frustrerad under den här tiden, och jag avskydde hur tillståndet påverkade mitt liv och hindrade mig från att göra saker som jag ville göra. Jag kunde inte förstå varför astma inte hade haft någon större inverkan på mitt liv på så många år, och nu var något jag var tvungen att tänka på varje dag.

Nu, jag är drygt 30 år, mår jag väldigt bra och min astma är under kontroll. Men efter att ha gått igenom en svår tid för tio år sedan, kommer jag inte att ta det här för givet.

Även min familj är försiktig. Till exempel påminner min man mig ofta om att packa ner eller ta med min medicin när vi ska ut och resa. De påverkades också av min astma när den var oförutsägbar och dåligt kontrollerad.

Myt 2: Man föds med astma, man kan inte utveckla det senare i livet

I samband med mitt arbete med Life Effects och även med Irlands astmaförbund, berättar människor ofta om sin astma för mig.

En kvinna som jag gick i skolan med hade aldrig haft astma under hela tiden jag känt henne. Men i sena tjugoårsåldern utvecklade hon vuxenastma. Hon hade aldrig kunnat tro att hon skulle få astma i det skedet av livet. Även hon behövde då lära sig om tillståndet för att identifiera vad som utlöser anfallen och arbeta tillsammans med sin vårdgivare för att få kontroll över astman. Hon kontaktade mig för att få råd om detta eftersom hon visste att jag hade en liknande upplevelse där min astma förvärrades under en period.

Många tror att astma är en barnsjukdom, men jag känner till någon som motbevisar den myten – min mamma.

I slutet av femtioårsåldern började min mamma få problem med tung och pipande andning. Hon var också väldigt mottaglig för förkylningar och infektioner, men nu blev hon ännu mer påverkad. Hennes sjukdomar komplicerades av försvagande astmasymtom som ihållande hosta och pipande andning. Eftersom mamma sett mig gå igenom astmatiska episoder kunde hon se likheter mellan våra symtom och upplevelser.

Lyckligtvis hade mamma, med hjälp av sin vårdgivare, lärt sig några fantastiska huskurer under tiden hon tagit hand om mig som kunde lindra symtomen.

Hon visste hur man kan lindra pipande andning med ånga och använda flera huvudkuddar för att sova bättre på natten. Hon kände till de vanligaste utlösande orsakerna och gör fortfarande regelbundna anteckningar för att försöka ta reda på vad som triggar just hennes astmaattacker.

Från att inte ha haft astma tidigare är det nu något som hon lever med varje dag, särskilt under vintermånaderna. Mamma och jag har samma sjukdom; det kan dock uppträda på olika sätt för oss. Jag kan till exempel ha symtom på våren och sommaren på grund av min intolerans mot höga pollenhalter i luften. Det är däremot inget som påverkar min mammas astma. För henne är det under vintern som hon har det som jobbigast med sin astma eftersom vinterinfektioner och den kalla luften är de utlösande faktorer som påverkar henne mest.

Myt 3: Människor med astma har alltid svårt med konditionsträning

Den här myten är något som jag fortfarande kämpar med. Jag känner fortfarande att löpning inte är säkert för mig eftersom jag har astma. När jag springer, särskilt utomhus, känner jag att jag inte får tillräckligt med luft i lungorna och att jag inte kan kontrollera min andning. Jag vill inte springa för jag kan inte slappna av och njuta så som andra kan.

Jag föreställer mig att det här hänger ihop med när jag sprang som barn. Efter en kort stund kunde jag känna en fruktansvärd smärta i halsen av den kalla luften. Jag har alltid trott att jag inte var tillräckligt snabb och att löpning inte var något för mig.

Av samma anledning har jag aldrig deltagit i lagsporter som involverar löpning utomhus. Jag har alltid velat röra på mig, så jag valde inomhusaktiviteter som simning, dans, pilates och yoga.

Jag vet att många människor med astma älskar löpning. Några av de mest framgångsrika idrottarna i världen har astma och de kan springa mycket utomhus.

Jag har fått höra att jag måste ”lära mig att andas” när jag springer, genom att använda liknande tekniker som vid simning. Men det är inget jag har lyckats med ännu.

Med det sagt är jag ofta på gymmet. Även om jag har svårt med löpning, är jag bekväm med maskiner som roddmaskin, stakmaskin och motionscykel. Jag får tillräckligt med konditionsträning, men tanken på löpning skapar en mental blockering.

Att skriva den här artikeln har gjort mig uppmärksam på det. Jag inser att den här ”astmamyten” har påverkat mig från barndomen fram till idag.

Och det är ju inte logiskt. Det finns mycket som astma ”borde” ha hindrat mig från att göra, men som jag klarar av. Riktigt bra, till och med.

Som jag nämnde tidigare, tränar jag mycket konditionsträning utan att känna att astma är något större hinder längre.

Men när jag tänker tillbaka var det en gradvis process att bli bekväm med intensiva konditionspass. Vecka för vecka satte jag upp nya mål utan att vara för hård mot mig själv om jag inte kunde nå dem. När jag gjorde detta minskade kopplingen mellan ökad puls och astmasymtom. Medan min fysiska hälsa förbättrades, förbättrades även min mentala och känslomässiga hälsa.

Så nu när vädret blir bättre är det kanske ett bra tillfälle att tänka om inför utomhuslöpning. Jag kan komma över den här mentala blockeringen. Jag får inte låta de här missuppfattningarna påverka hur jag tänker på vad jag ”kan och inte kan” göra i livet när jag lever med astma.

Informationen i den här artikeln är endast för utbildningsändamål, det är inte specifika råd för utvärdering, hantering eller behandling av något tillstånd.

NPS-SE-NP-00151 maj 2024