Hur ska vi uppfostra nästa generation anhörigvårdare?

När Marc Lawrence blev anhörigvårdare på heltid åt sin fru J trodde han att hans erfarenheter av föräldraskap och projektledning skulle vara till hjälp. Men det visade sig snart att det var något helt annat att dygnet runt vårda en vuxen.

Marc tänkte då på de viktiga egenskaper som anhörigvårdare behöver, och hur användbart det skulle vara att lära sig dessa färdigheter som ung. Idag skriver han om fyra viktiga färdigheter eller egenskaper som varje anhörigvårdare borde ha, och hur han gör sitt bästa för att förmedla dem till sin tonårsdotter.

För två år sedan skrev jag ett liteironiskt blogginlägg om vilka egenskaper människor behöver för att bli bättre anhörigvårdare. Jag föreslog att vi skulle utveckla åtta armar som en hos bläckfisk, en stor hjärna som hos en delfin och en rörlig hals som hos en uggla. Det skulle definitivt hjälpa anhörigvårdare med de fysiska egenskaper som krävs!

Men med tanke på hur långsamt evolutionen går, förväntar jag mig inte att se någon av dessa användbara fysiska egenskaper under min livstid. Kanske nästa årtusende. Här är mitt inlägg ”Bli en bättre anhörigvårdare” om du vill läsa det.

Men skämt åsido, även om våra barn inte får åtta armar eller halsar som ugglor, kan vi uppfostra dem för ge dem vissa överförbara färdigheter. Dessa färdigheter hjälper dem att bli bättre anhörigvårdare, om det skulle behövas, men det är också färdigheter som hjälper dem i livets alla skeden.

Vi måste fokusera mer på att lära ut dessa färdigheter. Kanske förväntar vi oss att de ska komma ”naturligt” med tiden, eller så förlitar vi oss på att skolorna ska vara bättre lämpade att lära ut detta än vi föräldrar.

Idag vill jag utforska de färdigheter vi bör lära våra barn från en ung ålder. Ingen av oss vet ju om vi kommer att bli anhörigvårdare längre fram. Men nästan en fjärdedel av vuxna i USA (22,3 %) är anhörigvårdare på del- eller heltid åt en familjemedlem eller vän, så sannolikheten är högre än vi tror. Vore det inte bättre att vara förberedd? Jag var verkligen inte redo – inte ens som vuxen med flera års erfarenhet av arbetslivet.

OBS! Jag är inte barnpsykolog eller psykolog. Jag talar utifrån min erfarenhet som konsult, branschanalytiker, förälder och anhörigvårdare.

Fyra viktiga egenskaper som anhörigvårdare behöver (och som vi bör lära våra barn så fort som möjligt!)

1. Empati (såklart)

Utan empati kan vi inte känna medlidande inför den svåra situation som den person vi vårdar upplever. Det handlar inte om att ”känna deras smärta” – det handlar om att sätta sig själv i deras situation och förutse deras behov.

Visst, vi kan följa ett schema och göra ”rätt” saker utan empati. Jag kan säga till min fru J att ”det är dags för middag”, ”det är dags för ett bad” eller ”det är läggdags”. Men det är ganska mekaniskt – och det tar inte hänsyn till vad hon vill.

Jag visualiserar och förutser hur min älskade skulle vilja leva sin dag istället för att gå fram som en ångvält och välja åt henne. Grundläggande empati, som att förstå hennes ansiktsuttryck och signaler, kan hjälpa mig att förbättra hennes livskvalitet. Det känns mer naturligt och insiktsfullt än att behandla hennes vårdbehov som en checklista att gå igenom.

Empati hjälper mig att känna när hon blir uttråkad eller hungrig, och jag använder dessa sinnen för att veta vad jag ska göra härnäst. Du och jag är inte alltid hungriga exakt 12.00 varje dag, så varför skulle hon vara det? Empati, tålamod och intuition gör att jag kan möta min frus behov utan att hålla mig till ett strikt schema.

Förmedla empati till mitt barn

Empati utvecklas med åldern, men den måste också läras ut. Som spädbarn fokuserar vi till exempel helt på våra egna behov. Vi kan inte uttrycka dem, och vi ser vuxna som människor som finns där för att ge oss vad vi vill ha.

Efter hand börjar vi (förhoppningsvis) lära oss att världen inte kretsar kring oss, och att vi även måste ta hänsyn till andras behov.

Som förälder till en tonårsdotter har jag lärt mig att empati utvecklas över tid hos de flesta barn. För vissa kan det gå snabbare än för andra. Det beror på deras uppfostran, personlighet eller på vilka eventuella förutsättningar de kan ha.

Jag har också lärt mig att vi redan från födseln kan hjälpa barn att utvecklas till medkännande vuxna. Många resurser föreslår sätt att uppmuntra och förstärka dessa egenskaper under barndomen.

Min dotters förmåga att visa empati utvecklades inte förrän hon nästan var tonåring. Jag har lärt mig att det kan vara vanligt att barn med ADHD har svårt att visa empati. Oavsett vilket, så säkerställde min fru och jag att vi var förebilder för empatiskt beteende. När min dotter var åtta och J fick en stroke, slutade jag inte med att vara det. När allt kommer omkring behövde vi alla mer empati än någonsin.

När min dotters empati utvecklades kunde hon ta till sig de beteenden vi hade visat henne. Samma beteenden började integreras i hennes personlighet. Hon hjälper inte till att ta hand om sin mamma, men hon kan nu förstå hur hennes mamma mår, och hon är mer öppen för att hjälpa mig när jag ber om det.

Jag har också sett en enorm skillnad i det empatiska, omtänksamma sättet hon behandlar sina vänner. Jag är så glad att vi lärde henne om empati tidigt, även om det tog sin tid innan hon började följa de beteenden vi uppvisade.

Om du vill prova några tekniker för att lära ditt barn empati, är Harvard Business School of Education en utmärkt och enkel resurs.

2. Viljan att fördjupa våra kunskaper och lära oss nya färdigheter

Varför insisterar vi på att dela upp ”bra att veta” efter kön?

När du blir anhörigvårdare är det 50 procents chans att du kommer att ta hand om någon av det motsatta könet, oavsett om det är en partner, förälder eller ett barn. Tyvärr är mycket av den grundläggande kunskap vi lär våra barn beroende på vilket kön vi uppfattar dem som.

När jag gick i skolan fick jag inte lära mig om mens eller klimakteriet. (Jag hörde nyligen att många tjejer inte heller får lära sig om klimakteriet!). Jag bodde i ett könsnormativt hushåll, så mina föräldrar diskuterade aldrig mens med mig. Jag fick aldrig lära mig hur man sminkar sig eller stylar långt hår. Jag hade en syster – sju år yngre än mig – och jag varken förväntades eller fick hjälpa till, trots att jag var tillräckligt gammal.

Strax efter att jag blivit min frus anhörigvårdare gjorde dessa kunskapsluckor mig osäker. Visst, jag kunde fixa det grundläggande, men hur skulle jag kunna göra min frus skönhet och självbild rättvisa? Min dotter var spädbarn då, och att ta hand om henne var mycket lättare än att ta hand om min 55-åriga fru. Jag visste lite om min frus biologiska, hygieniska eller psykologiska behov.

Hon hade till exempel hål i öronen. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag fixa min frus hår, välja rätt kläder och sminka henne som hon brukade när vi skulle gå ut någonstans? Osäkerheten fick mig att önska att jag hade lekt med dockor som liten och utforskat sådant mer.

Jag fick lära mig att hjälpa till att hantera min frus menstruation och måla hennes läppar. Flera år senare är jag mycket bättre på detta, även om jag inte kan påstå att jag är någon expert. Jag var tvungen att söka efter tips på nätet och titta på YouTube-klipp. Jag frågade också vänner som jag visste inte skulle få mig att bli generad – eller behandla mig som ett barn genom att ta över och insistera på att jag inte ”behövde” veta.

Det är svårt att hitta artiklar om hur man kan vårda det motsatta könet. Många verkar lovande vid en snabb sökning, men det är forskningsartiklar om könsskillnaden vid vård av anhöriga. Artiklar som ”Att vara vårdgivare till det motsatta könet: Hantera intimitetsutmaningar” ger mer omedelbar hjälp och är intressanta och ögonöppnande – men de är relativt få och kommer sällan.

3. En stark mage (och ett moget tankesätt)

Har du någonsin tittat på tv-reklam för matsmältningsbesvär och känt att ordet ”diarré” är ganska jobbigt? Du är inte ensam. Många människor växer upp med stigma kopplade till normala kroppsfunktioner. Behöver jag ens tillhandahålla en explicit lista här?

Läkare, sjuksköterskor och ambulanspersonal hanterar alla typer av biologiska problem och nödsituationer – och det gör även anhörigvårdare.

Jag ska bespara er detaljerna, men min fru är både blås- och tarminkontinent. Jag har hanterat situationer som jag aldrig kunnat föreställa mig som yngre, och det går inte att undvika det.

Vi kanske pratar mer om våra kroppsfunktioner numera, men jag växte upp i ett hushåll där de hölls hemliga. Min mamma hade Crohns sjukdom och ileostomi under större delen av sitt liv, men mina föräldrar gömde hennes tillstånd för mig fram till sena tonåren. Jag visste aldrig vad hon fick utstå eller hur min pappa stöttade henne.

Utslag, sår, blod och snor är naturligt, och alla har det. Det skulle göra det mer uthärdligt att vara anhörigvårdare om vi accepterade dessa biologiska funktioner och inte såg dem som tabu eller äckliga.

När vi ser dem som äckliga tar vi inte hänsyn till känslorna hos de människor vi vårdar. Du tycker att det är äckligt, men de är förmodligen tillräckligt generade som de är. Vi måste lägga undan våra ”äckelkänslor” och hantera dessa situationer med värdighet och medkänsla.

Min dotter vet att kroppsfunktioner inte är något som är tabu

Jag undanhåller inte sådant från min dotter. Hon överraskar mig till och med genom att öppet dela milstolpar i sin egen utveckling.

På grund av min uppväxt är det inte alltid de lättaste diskussionerna, och ofta använder jag mig av ”toahumor”.

Men på det hela taget försöker jag vara förstående och att inte döma.

4. Goda organisatoriska färdigheter

Hur bra är du på att hantera ditt liv? Är du organiserad eller improviserar du? Föreställ dig nu att du styr både ditt eget och din anhörigas liv. Du ansvarar för din anhörigas dagliga liv, som hygien, bad, mat och påklädning. Personen måste få sina mediciner och besöka vårdinrättningar.

Lägg till ekonomiska, medicinska och känslomässiga problem, underhållning och allt annat som hör livet till, så förstår du snabbt att detta kan kännas som bara för mycket.

I min senaste artikel, ”Tidshantering som anhörigvårdare”, finns verktyg som hjälper anhörigvårdare att hantera dagliga aktiviteter. Däremot står det inte hur man tidigt ska ingjuta organisatoriska och verkställande färdigheter hos våra barn. Dessa färdigheter är värdefulla under hela ens liv, särskilt i skolan.

Jag antog felaktigt att skolan skulle lära mitt barn alla nödvändiga organisatoriska färdigheter. Många föräldrar gör det! Så här i efterhand borde jag ha hjälpt till mer med min dotters organisatoriska kompetens under hennes tidiga år, speciellt eftersom hon har ADHD. Tack och lov är detta ett ämne där det finns många resurser för att hjälpa föräldrar.

Som med de flesta saker är det bästa sättet att förmedla dessa beteenden till barnen genom att själv föregå med gott exempel. Innan min frus stroke, var ingen av oss bra på det. Vi arbetade båda hemma, och vårt hushåll var en mix av arbete/fritid utan balans.

Att lära min dotter att vara organiserad är svårt när det inte faller sig naturligt för mig!

Jag erkänner ..., alla organisatoriska färdigheter som min dotter lärde sig i förskolan och tidiga lågstadiet kom från hennes skola.

Jag har försökt ta igen tidigare synder efter min frus stroke. Jag hanterar nu allt och uppvisar ett effektivt beteende. Jag ser nu glimtar av att min dotter börjar ta till sig av det.

Ärligt talat har jag haft svårt med att organisera och planera under hela mitt liv. Det är ironiskt eftersom jag i början av min karriär var projektledare i många år.

Mitt problem beror på bristande kunskap i ung ålder och sedan överväldigades jag av alla alternativ som vuxen – det gör jag även nu. Jag känner till exempel någon som tidigt började använda planeringskalender av papper och fortfarande håller sig till det. Hon är produktiv, organiserad och effektiv.

Jag däremot behöver hjälp att organisera mina egna kalendrar. Min nuvarande mest framgångsrika strategi är att hantera allt genom min onlinekalender. Om det inte finns i kalendern blir det inte gjort.

Budskapet: Vi kan alla ha nytta av att lära oss att vara anhörigvårdare

Att hitta sätt att utveckla vår förståelse och medkänsla för andra hjälper oss att bli bättre anhörigvårdare – och bättre människor.

Trots de problem jag hanterar dagligen känner jag fortfarande medkänsla för dem runt omkring mig som har det ännu jobbigare. En av mina favoritsaker är att ge tillbaka genom att hjälpa till på något sätt. Omsorg handlar om viljan att förstå och hjälpa andra.

Människor måste öppna upp och bli bättre på att acceptera varandra – oavsett kön, etnicitet, religion etc. Vi behöver bli ett mer omtänksamt samhälle. Tänk på just dina önskningar, egenheter och vanor och tänk sedan på hur många som tänker och agerar på samma sätt som du. Jag gissar på väldigt få.

Föreställ dig nu om någon var tvungen att ta hand om dig, i princip sköta ditt liv. Skulle du vilja att dessa egenheter och vanor byttes ut mot någon annans personlighet? Eller skulle du föredra någon som kunde känna empati och förstå dig?

När något omvälvande händer i livet är det skrämmande att stå inför en förlust av oberoende, integritet, självbestämmande och val. Att behöva förlita sig på att andra ska klara dagen kan vara skrämmande. Men det kan vara en tröst att veta att fler av oss har uppfostrats till att hantera den här situationen.

Nästa generation av anhörigvårdare kommer att kunna tillhandahålla det som behövs OCH önskas genom att använda empatiska färdigheter. De kommer att förstå och vara bekväma med att hantera människans fysiologi och kroppsfunktioner. De kommer att veta hur stressiga och potentiellt oförutsedda situationer ska hanteras.

Visualisera den världen, och du kommer att må bättre inför framtiden för oss alla.

NPS-SE-NP-00122