Att ta hand om en krävande förälder kan vara både utmattande och väcka gamla sår till liv. Susanne White berättar hur förlåtelsen hjälpte henne att bearbeta ett komplicerat förflutet och samtidigt bli en mer närvarande och kärleksfull anhörigvårdare åt sin mamma.

Det sägs ibland att hysteriska reaktioner har historiska rötter. När jag överreagerar på en person eller en situation och känner hur det brinner i mig vet jag att jag har blivit triggad av något gammalt – en tidigare skada eller en kvarvarande bitterhet. Jag blir hysterisk därför att något för mig tillbaka till ett obehagligt minne ur det förflutna, och dit vill jag egentligen inte återvända.

Jag talar ofta om hur svårt min mamma och jag hade att komma överens. Länge trodde jag att det berodde på våra olikheter, men nu förstår jag att det snarare handlade om våra likheter. I hennes närhet var jag hysterisk i årtionden, eftersom vi delade en lång historia av konflikter, hårda ord och kampen om att alltid få sista ordet.

Att ta hand om min mamma drog vårt komplicerade förflutna rakt in i nuet

När min mamma fick sin demensdiagnos och jag tog över som hennes vårdare blev jag både hudlös och reaktiv. Jag visste att det inte skulle bli enkelt, men det visade sig vara djupt utmattande att vårda en förälder som jag alltid haft svårt att komma överens med. Vi fastnade i en gammal dans av mönster och beteenden som gång på gång tryckte på våra känsliga knappar och gjorde oss båda olyckliga.

Till slut nådde jag en brytpunkt, på gränsen till utbrändhet. Jag stod i badrummet och grät hejdlöst, övertygad om att jag var ett fullständigt misslyckande – både som dotter och som vårdare. Jag orkade inte kämpa längre. Ingenting fungerade och jag hade inga krafter kvar.

När jag ser tillbaka inser jag att just den stunden blev en oväntad gåva. Den tvingade mig att tänka om, att skapa en plan B – och i det låg en sorts välsignelse.

Jag visste att min mamma inte skulle ändra sig, så jag var tvungen att göra det. Det var dags att ta ett steg tillbaka, fundera på vad som triggade mig och se vad jag kunde göra åt det.

Jag bestämde mig för att ändra mina reaktioner istället för att försöka ändra min mammas

Jag märkte att jag gick in i varje möte med henne beredd på konflikt. Jag förutsatte alltid att vi skulle bråka, och därför var jag spänd och negativ redan innan jag öppnat munnen. Hon kände förstås av detta och gjorde sig redo för strid. Det var vårt gamla mönster.

När jag till slut insåg att jag aldrig gav henne en chans, bestämde jag mig för att bryta den vanan. Jag ville hitta ett sätt att släppa taget om den envisa och orättvisa reflexen att alltid anta det värsta om min mamma.

Jag började tvinga mig själv att stanna i nuet. Jag var inte längre sex år gammal – jag var en vuxen person med uppgiften att se till att min mamma kände sig trygg, varm och fri från smärta. Jag började luta mig mot mitt sinne för humor och mindes hur vi ofta hade skrattat åt samma saker. Det hjälpte mig att se det komiska i vardagen som anhörigvårdare och att uppskatta hennes små kommentarer, som när hon sa: “Bli inte gammal. Det finns ingen framtid i det!”

Jag började fråga mig själv: “Hur viktigt är det här egentligen?” – nästan oavsett situation. Att ge vård innebär ibland allvarliga omständigheter som kräver djupgående lösningar och svar. Men de flesta andra saker är, när man tänker efter, inte särskilt viktiga. Varför behövde jag alltid ha det sista ordet? Varför höll jag fast vid min ilska mot henne, när hon samtidigt höll på att glida bort från mig?

Istället för att ständigt bråka om vem som hade rätt, insåg jag att vårt fokus borde ligga på att vara lyckliga tillsammans.

Jag började arbeta med min kommunikation som anhörigvårdare – att vara mer öppen och mottaglig, att försöka möta henne med nyfikenhet istället för konfrontation. I stället för att fastna i frustrationen över hur svårt det kan vara att vårda någon man inte alltid kommer överens med, bestämde jag mig för att hellre fria än fälla.

Att förlåta min förälder för vårt förflutna hjälpte mig att bli bättre – både mot henne och mot mig själv

Jag slutade gå in i varje möte med min mamma med förväntan om bråk. Istället försökte jag få alla trevliga, tröstande saker jag sa att faktiskt låta trevliga och tröstande, snarare än irriterat eller defensivt. Jag slutade höra det jag trodde sades och började lyssna mer aktivt.

Jag gjorde detta genom att sätta mig i min mammas skor, för att upptäcka nya insikter och hitta lite tålamod. Hon kanske hade ont, var rädd eller orolig, och behövde förståelse och vänlighet. Samtidigt insåg jag att jag själv bar på gammal historia som fortsatte att förfölja mig och göra mig arg. Jag behövde också hitta förståelse och vänlighet för mig själv. Det var dags att vara mindre hysterisk – och mer kärleksfull mot oss båda. Det var dags att lära mig förlåtelse.

Resultaten kom inte över en natt, men med tiden började saker och ting förändras.

När jag närmade mig min mamma med förväntan om en positiv upplevelse, fick jag också just det. Hon hade fortfarande sina svåra stunder, men när jag gav henne utrymme att känna sig hörd och trygg började hon slappna av. För min del fanns de gamla såren kvar, men jag slutade strö salt i dem hela tiden. I stället försökte jag använda den tid vi hade kvar till att lära mig förlåta henne – och hela oss båda.

Förändringar som dessa är aldrig enkla. Vi kan fortfarande gå vilse i gamla mönster och beteenden, och ibland känns det som att varje steg framåt följs av tre steg tillbaka. Men om vi håller fast vid förbittring istället för att möta våra känslor och lära oss att förlåta dem som har sårat oss, fastnar vi. Då går vi miste om både möjligheter och den förundran som livet faktiskt kan erbjuda.

Vissa situationer kan inte förbättras förrän vi själva gör det

Än idag arbetar jag med att läka gamla sår och att släppa taget om bitterhet och smärta. Det är ett pågående arbete – framsteg snarare än perfektion. När jag klev in i rollen som anhörigvårdare bar jag på en tung börda och höll fast vid en historia som inte längre tjänade mig. Jag behövde lära mig att förlåta och låta delar av det förflutna passera, även om det var min mamma som hade varit med och format det.

Förlåtelse och helande var långt ifrån enkelt. Men att våga ta det steget förändrade både hur jag lever mitt liv idag och hur jag kunde älska min mamma medan hon fortfarande fanns kvar.

Jag inser att jag är en av de lyckligt lottade – för jag hann förstå att jag förtjänade att återfinna den mamma jag älskade, precis innan jag förlorade henne. Att vara vårdare åt någon jag så länge kämpat med att komma överens med tvingade mig att möta mitt förflutna och samtidigt hitta min nutid. I själva akten av att ge, fick jag själv så mycket tillbaka. Jag öppnade mitt hjärta – och hysterin försvann. För det är jag evigt tacksam.

Informationen som presenteras är endast för utbildningsändamål, inte som specifika råd för utvärdering, hantering eller behandling av något tillstånd.

NPS-SE-NP-00274