1. Life Effects
  2. All stories
  3. Den första astmaattack jag kan minnas

Den första astmaattack jag kan minnas

Getty Images / gorodenkoff

Folk frågar mig ofta hur det är att få en astmaattack. Hur det känns under och efter, vad läkemedlen gör osv. Frågorna är oändliga och ibland ganska bisarra.

Den fråga jag får oftast är: När fick jag min första astmaattack och hur var det? Uppriktigt sagt kommer jag inte ihåg den första attacken. Jag var väldigt ung när det hände, för länge sedan när jag först fick diagnosen astma.

Vad jag däremot kan berätta om är den första attacken jag kommer ihåg som ledde till att jag hamnade på sjukhus. Det är förmodligen det mest skrämmande jag upplevt, vilket är anledningen till att det är så svårt att glömma. Konstigt nog kommer jag inte ihåg så mycket av själva attacken, bara detaljer om vad som hände före jag kom in på sjukhuset och sedan när jag var där.

En skrämmande natt

Jag gick på internatskola då och måste ha varit ungefär 13 eller 14 år. Min astma var besvärlig och resulterade i en attack under natten.

Att få en astmaattack i en sovsal med fem andra tjejer var läskigt. Jag ville inte väcka någon bara för att jag fick en attack och jag försökte hantera det själv.

Till slut, efter att ha legat i mörkret i vad som kändes som en evighet, väckte jag upp en av tjejerna som hämtade husmor. Hon hämtade skolsköterskan som tog mig till vårdcentralen. Men attacken lättade inte, så jag var tvungen att åka till sjukhuset. Problemet var att det inte fanns något stort sjukhus där skolan låg, så jag var tvungen att åka ambulans till närmaste stora stad.

Jag kommer vagt ihåg ambulansresan. Det jag främst minns var att husmor försökte trösta mig och sa att jag skulle bli bra, medan sjukvårdarna kopplade upp mig till maskiner och gav mig syre och nebulisator.

Det var mitt i natten och jag kommer tydligt ihåg de blinkande blåljusen och ljudet från de tjutande sirenerna.

En svår tid på sjukhuset

Först fick jag en behandling som orsakade en del obehagliga biverkningar. Jag minns att jag kände värmevallningar över hela kroppen, liksom känslan av att behöva kissa. Det kändes som om jag hade kissat på mig. Jag var ung och skämdes, så jag sa ingenting till någon. Istället väntade jag på att bli ensam så att jag kunde kontrollera om jag hade gjort det. Ingen berättade för mig om denna potentiella biverkning – faktum är att ingen berättade för mig om några biverkningar.

När attacken hade lugnat sig, åkte husmor tillbaka till skolan och jag fick höra att jag skulle försöka sova lite.

Sova på ett sjukhus? Inte en chans. Jag låg på en akutvårdsavdelning för både män och kvinnor, jag var väldigt ung (jag vet fortfarande inte varför jag inte var på barnavdelningen) och väldigt rädd.

Den-frsta-astmaattack-jag-kan-minna(2).jpg

Jag ville verkligen att någon skulle vara hos mig. Det var konstigt, för när husmor var där ville jag vara ensam, men så snart hon gått längtade jag efter vårt obekväma samtal. Lyckligtvis kom mamma på morgonen.

Jag tror inte att jag sov alls den natten. Jag väntade oroligt på att läkaren skulle gå ronden, ivrig på goda nyheter. Jag hoppades desperat att de inte längre skulle höra några visselljud i bröstet, att mitt topputandningsflöde skulle ha ökat och att jag skulle få åka hem.

Men även utan orolig väntan tror jag inte att man någonsin får en hel natts sömn på sjukhus!

Sjukhus är fulla av människor från alla samhällsskikt, alla går igenom en jobbig tid vilket innebär att alla möjliga saker kan hända där. Som ung person i synnerhet, bevittnade jag ett par saker som jag aldrig kommer att kunna glömma.

Så småningom skrev läkarna ut mig. Jag var fortfarande tvungen att regelbundet besöka en andningsklinik, men det kändes som en lindrig kompromiss jämfört med vad jag hade gått igenom.

Även om detta inte var min första astmaattack, är det den jag minns bäst för att jag var på sjukhus. Bilden nedan är en av de enda bilderna jag kunde hitta från tiden för attacken. Det var strax efter att jag vann 1 500-metersloppet på friluftsdagen i skolan.

Den-frsta-astmaattack-jag-kan-minna(3).jpg

När jag tänker tillbaka på mina olika astmaattacker genom åren finns det alltid en känsla som är närvarande: Rädsla.

Oavsett hur mild eller svår attackerna är, upplever jag alltid en rädsla med att inte kunna andas ordentligt. Att få en astmaattack och inte vara rädd är enligt min mening omöjligt.

Andra säger ofta till mig hur bra jag är eftersom jag alltid har lyckats övervinna mina (ofta svåra) astmaattacker. De tror att de inte kan klaga till mig om sina attacker eftersom deras inte är så allvarliga som mina. Men varje attack är läskig!

För varje enskild person som lever med astma är deras värsta attack den värsta attacken. Du kan bara jämföra dina astmaattacker mot dina egna och ingen annans. Ja, vissa människors värsta attack kanske inte har resulterat i sjukhusbesök, men det betyder inte att det är mindre skrämmande än de attacker som fått mig inlagd på akuten. Det finns en poäng i att dela kunskap med andra om astmaattacker, men det är aldrig bra att jämföra svårighetsgraden. I slutändan är allt relativt.

 
NPS-SE-NP-00028 June 2021

Jag tycker att den här artikeln är:

Dela denna artikel:


Du kanske också är intresserad av...

Astmasymtom som du inte bör ignorera

Av Kerri Mackay
Läs mer

Hur man hanterar vinterrelaterade faktorer som utlöser astma vid träning

Av Beki Cadd
Läs mer

Varför du måste vara snäll mot dig själv efter ett astmaskov

Av Michelle Rivas
Läs mer