Hur du som är anhörigvårdare kan be om hjälp

Alla anhörigvårdare behöver hjälp ibland. Men varför är det så svårt att fråga? Susanne White förklarar varför – och ger oss sina fyra bästa tips för att delegera uppgifter på ett enkelt sätt.


För anhörigvårdare finns en verklig risk att bli utbränd – och det innebär inte att du inte gör ett bra jobb. Alla behöver en paus då och då.

Men som vi vet försvinner inte en anhörigvårdares ansvar plötsligt när vi behöver semester. Det är anledningen till att be om hjälp (och få den) kan vara en livlina.

Men att be om hjälp kan verka omöjligt för en del av oss. Varför ber vi inte om hjälp oftare? Varför sätter vi så mycket press på oss själva?

Här skriver Susanne White om varför det kan vara så svårt att be om hjälp. Läs hennes fyra värdefulla tips för att lära dig släppa taget och delegera uppgifter när du behöver vila.


Sanningen är att de flesta av oss avskyr att be om hjälp eller lämna över vården av våra närstående till någon annan.

Eller, om vi har tur (eller är modiga eller trötta) nog att erkänna att vi behöver hjälp, så har vi fortfarande svårt att delegera och släppa taget.

Anledningen till att anhörigvårdare har svårt att be om hjälp

Om du funderar på det så är vår inställning till att be om hjälp ganska märklig. Vi betonar ofta vikten av samarbete för att överleva och växa. Som människor är vi programmerade till sociala varelser. Vi tilldelas våra ”grupper” från födseln (familjer, städer, länder). Vi är beroende av andra, såsom föräldrar, för att hjälpa oss att bli välanpassade, fungerande vuxna. Utan grundläggande omsorg skulle ingen av oss överleva.

Som vuxna har vi verktygen för att ”överleva” i isolering, men vi kommer sällan att ”utvecklas” så. Vetenskapen visar oss att social isolering är skadligt både mentalt och fysiskt.

Du kanske läser det här och tänker: ”Men jag har många vänner. Jag är inte ensam.” Om så är fallet – toppen! Men ber du dessa vänner om hjälp när du behöver det? Eller dyker du upp, ler och håller det jobbiga i ditt liv för dig själv?

Människan är programmerad för att kommunicera, skapa sociala band och samarbeta. Så varför känns det som en svaghet snarare än en naturlig instinkt att be om hjälp?

1. Den starkes överlevnad

Den starkes överlevnad” hävdar att på samma sätt som människor av naturen är sociala varelser har vi tillbringat tusentals år med att optimera oss själva för att leva så länge som möjligt.

Så i extrema situationer skulle de svagaste medlemmarna i gruppen hamna på efterkälken eller bli uteslutna ur gemenskapen. Även om denna handlingsplan har hjälpt oss under historien så är det inte en särskilt bra inställning idag. Särskilt eftersom det moderna samhället strävar efter att inte lämna någon i sticket.

Är trots allt inte en anhörigvårdares (vanligtvis frivilliga!) roll att skydda och ta hand om utsatta människor?

Den starkes överlevnad är dock så djupt rotat inom oss att vi sätter likhetstecken mellan att be om hjälp och svaghet. Eller, i anhörigvårdarens fall, att de ”inte klarar jobbet”. Vi är rädda för att verka behövande eller ligga andra till last. Ibland känner vi att våra problem inte är ”stora nog” för att motivera hjälp, och vi vill inte genera oss själva genom att be om det.

2. Vi lever i en konkurrensutsatt värld

Lite konkurrens är aldrig dåligt. Att tidigt utsättas för konkurrens hjälper oss att som barn bygga upp viktiga färdigheter som beslutsamhet, motståndskraft och fokus. Konkurrensen hjälper oss att inse att vi inte bara kan ge upp när vi misslyckas.

Men för mycket konkurrens kan bli destruktivt och skadligt. ”Förlorare” är fortfarande en av de mest sårande etiketter man kan sätta på någon och vi sätter onödig press på oss själva för att ses som vinnare.

Som anhörigvårdare kan vi växla mellan att vilja vara ”perfekta” och känna att vi ”inte är tillräckligt bra”. Men båda tillstånden hindrar oss från att be om hjälp, även när det behövs. I stället använder vi varianter av följande tre ursäkter om och om igen:

1. En ”perfekt” anhörigvårdare behöver inte be om hjälp.
2. En ”otillräcklig” anhörigvårdare förtjänar inte hjälp.
3. Att be om hjälp på något sätt kommer att avslöja svagheterna hos den ”inte tillräckligt bra” anhörigvårdaren och leda till klander från vänner och familj.

Oavsett vilken ursäkt vi väljer för dagen, så fungerar alla som försvarsmekanismer mot vad vi uppfattar som oduglig. Det är inte hälsosamt – för våra närstående eller för oss.

3. Att be om hjälp innebär att lämna över kontrollen

Ett populärt ordspråk säger: ”Själv är bäste dräng.”

Med andra ord är andra människor inte tillräckligt pålitliga. Eller, om någon anstränger sig, så kommer jobbet ändå inte att göras som DU vill (vilket är rätt sätt, naturligtvis!).

När människor är rädda eller osäkra kan kontroll få dem att känna sig säkrare. Som ett resultat av detta kan människor snabbt dras in i en ond spiral där de försöker kontrollera saker som ligger utanför deras kontroll, som andras handlingar, reaktioner eller känslor.

Som anhörigvårdare känner du dig personligt ansvarig för din närståendes hälsa och lycka. Din hjälp och ditt stöd är ovärderligt. Men när kontrollen går för långt, kan det göra dig, din närstående och de andra runt omkring dig mycket olyckliga.

Människor vill hjälpa mer än du tror

Låter någon av ovanstående anledningar bekant? Vi övertygar oss själva om att det är ”enklare” att vi hanterar problemen på egen hand. Men under ytan är de flesta av oss rädda för att bli avvisade, förödmjukade eller besvikna.

Men människor vill oftast hjälpa till. Studier har visat att människor gillar att bli ombedda att hjälpa till – och att det kan föra människor närmare varandra.

Intressant nog tyder vissa studier på att om du ber om hjälp så blir du mer omtyckt. Människor mår bra när de hjälper andra. Om du är den som ber om hjälp kommer de att associera den där goda känslan med dig.

Att be om hjälp var det som slutligen gjorde att jag fick lite avlastning

I början av min resa som anhörigvårdare tog jag hand om båda mina föräldrar på distans. Även om detta arrangemang fungerade så oroade jag mig mer för dem när jag inte var där.

Jag var tvungen att konfrontera verkligheten: antingen kunde jag fortsätta kämpa, eller så behövde jag bygga upp ett ”omvårdnadsteam” – och det behövde göras fort.

Denna insikt var ett stort steg eftersom jag vanligtvis är en perfektionist (och i ärlighetens namn, lite av ett kontrollfreak). Lyckligtvis kom universum till min räddning och hjälpte mig att skapa en dynamisk grupp av vänner och familj som kunde hjälpa till. Det känns ärligt talat som att de räddade mitt liv.

Att som primär anhörigvårdare lära sig att delegera

Som någon som gillar att ha kontroll, var det ett främmande område att delegera vårduppgifter. Jag oroade mig för olyckor, misstag och att belasta gruppen... Men när jag såg hur mycket avlastning jag fick och hur mycket det hjälpte mig blev jag bättre på det!

Jag blev fortfarande orolig (och kommer förmodligen aldrig att sluta vara det). Ändå började jag med tiden se hur fantastiskt det var att kunna få hjälp när jag behövde det. Allt jag behövde göra var att svälja min stolthet, öppna upp mig och fråga. Alla de rädslor jag hade haft innan – att bli avvisad, att känna sig ”misslyckad” och tappa kontrollen – var helt onödiga.

Om du behöver hjälp (och alla anhörigvårdare behöver det) så vill jag berätta några saker som gjorde det lättare att delegera och tysta mitt inre kontrollfreak. Det är svårt till en början, men jag lovar att du inte behöver släppa taget helt!

1. Se situationen som den är

Känner du dig utmattad? Känner du att du tappar greppet om fler och fler saker?

Det är dags att ta en kopp te och ta ett ärligt samtal med dig själv om vad som händer.

Vilka delar av vården är det du inte orkar? Vilken typ av hjälp behöver du för att få avlastning?

Vilka delar är du riktigt bra på? Eller gillar?

Kan du dra nytta av att någon med andra färdigheter ger dig en hjälpande hand?

Ställ dig sedan den mest komplicerade frågan: Varför är du så tveksam till att delegera?

Skäms du eller känner du det som ett misslyckande om du inte kan göra allt själv? Försöker du vara perfekt?

En liten påminnelse: Ingen är perfekt, och ingen klarar jobbet som anhörigvårdare på egen hand. Att få hjälp gör dig inte misslyckad eller till en dålig anhörigvårdare.

Att be om hjälp gör dig modig och pragmatisk både när det gäller ditt eget välbefinnande och hälsan hos de du älskar. Att delegera även de minsta uppgifterna ger dig frihet att göra de mest brådskande och viktiga sakerna för din närstående. Det gör det också möjligt för dig att vara mer proaktiv när det gäller att ta hand om dig själv.

2. Börja smått

Du behöver inte lämna över allt på en gång. Låt perfektionisten i dig anpassa sig genom att delegera uppgifter här och där.

Börja i liten skala om du behöver vänja dig vid att lämna över kontrollen. Låt alla lära sig hur du gör saker och ting genom att långsamt introducera dem för din dagliga rutin eller ditt schema.

Vänner eller familjemedlemmar som vill hjälpa till kanske vill följa med på möten eller gå bredvid dig under dagen. Det kan skapa oro, men fortsätt med det! Ibland kan ett par extra händer göra stor skillnad.

3. Experimentera och ha tålamod

Att be om hjälp betyder inte att du är fast i ett nytt avtal. Anta att du känner dig överväldigad av en vårduppgift som du vanligtvis tycker om. I så fall behöver du inte lämna över den uppgiften för alltid – bara tills du är tillbaka på fötter igen.

Oroa dig inte om vissa överlämnade arbetsuppgifter inte går så bra som du hoppades. Alla kan inte vara bäst på allt. Lär dig se problemen snabbt och gruppera om så snart du kan.

Delegering är en process och kräver hela tiden justeringar. Till exempel kan någon vara dålig på att laga mat men bra på att lugna din närstående.

Dessutom kan alla som tar sig an nya uppgifter behöva några dagar för att anpassa sig. Avsätt några dagar för att få allt att falla på plats. Om personen som hjälper dig fortfarande verkar kämpa, anta inte att de ”inte är redo för uppgiften”. Fundera över saker och ting tillsammans, och ändra eventuellt på några uppgifter. Ni kommer fixa det.

4. Undvik detaljstyrning

När du väl har delegerat något till någon ska du inte detaljstyra det (hur lockande det än kan vara).

Ingen gillar att känna att någon ständigt övervakar dem för att se om de begår små misstag – speciellt inte när de verkligen vill hjälpa till. Om någon hänger över axeln kan det också leda till att risken för misstag ökar.

Så håll gärna ett öga på saker och ting (från avstånd), men försök att lämna dina medhjälpare ifred så att de kan komma på hur saker fungerar. Försök att hålla dig lugn och var positiv till deras framsteg när du kollar till dem. Rom byggdes inte på en dag!

Och så en vänlig påminnelse – förväxla inte ditt sätt med rätt sätt. Din metod kan vara framgångsrik, men det finns miljontals sätt att ta sig an en uppgift med samma resultat.

Kom ihåg att du delegerar eftersom du vill kunna ägna hela din uppmärksamhet åt andra uppgifter. Tvångsmässig detaljstyrning ger dig bara mer att göra, inte mindre.

Slutsats

Att lita på att andra människor tar hand om din närståendes hälsa och välbefinnande kräver mod. Att få hjälp kommer dock att stärka och berika ditt uppdrag som anhörigvårdare.

Lär dig att delegera och ha tålamod med dig själv och andra under tiden. Alla inblandade kommer att dra nytta av det och få en rikare, mer givande upplevelse. Samtidigt kommer du äntligen att få den avlastning du behöver och förtjänar.

Jag tycker att den här artikeln är:

Dela denna artikel:


Du kanske också är intresserad av...

Women walking in park

4 Vårdgivarmyter som hindrar oss från att be om hjälp

Av Susanne White
Läs mer
Woman patient in bed

Fyra sätt att bli en bättre anhörigvårdare

Av Marc Lawrence
Läs mer

Sju tips för att resa som anhörigvårdare

Av Susanne White
Läs mer