1. Life Effects
  2. All stories
  3. Vad jag önskar att jag vetat när jag blev anhörigvårdare

Vad jag önskar att jag vetat när jag blev anhörigvårdare

Getty Images: Dean Mitchell

Susanne White delar med sig av vad hon tycker att alla nya anhörigvårdare bör veta.

Att vårda en anhörig är skrämmande. Särskilt i början. Det känns som om du står på randen av det okända, ensam och vilse.

Många av oss går in i vår nya roll så snabbt att vi är oförberedda för den känslomässiga berg- och dalbanan och de fysiska krav som anhörigvård oundvikligen för med sig. Vi blir snabbt utmattade och överväldigade.

Detta hände nästan omedelbart när jag började ta hand om mina föräldrar. 

Försöka vara perfekt

Det fanns många morgnar när jag öppnade ögonen, kände min nya verklighet rusa emot mig och översköljdes av en våg av panik. Att vara ansvarig för vården av de som jag älskade gjorde mig orolig och rädd. Jag kände ett enormt tryck att vara perfekt. Jag ville göra allt OK och sätta alla bitar på plats igen. Jag ville fixa allt. Omedelbart. 

Jag drev mig själv hårdare och hårdare för att kontrollera allt – för att göra allt bättre. Jag drev mig själv till vansinne och började känna mig utbränd. Jag trodde helt enkelt att jag kunde göra allt bättre om jag arbetade snabbare och hårdare, med mer övertygelse.

Saker och ting blev dock inte enklare, bara mer komplicerade och det enda som hände med kontrollen var att jag höll på att mista den! 

Jag började långsamt inse att jag gjorde ett mycket stort misstag. Det jag hade gjort banade väg för en katastrof. Jag gjorde det som alla nya anhörigvårdare brukar göra.  Jag försökte vara perfekt, försökte göra allt på en gång och försökte göra det på egen hand.

Varva ned

En av de viktigaste sakerna vi kan göra för oss själva när vi tar hand om andra är att förstå att vi inte behöver göra allt på en gång. Vi behöver långsamt närma oss detta konstiga nya normala eftersom inlärningskurvan är skrämmande och de känslomässiga följderna ofta är oväntade och förvirrande. Alla behöver tid att anpassa sig, inklusive de som vi tar hand om. 

Jag tvingades att omvärdera min spelplan. Det var väldigt svårt för mig att varva ned, att ta ett steg i taget och att försöka få hjälp och sluta försöka fixa allt själv. Men genom att göra ett försök och ta små, små steg för att ändra hur jag tänkte och betedde mig började jag känna lite lättnad. Jag började sakta bli snällare mot mig själv. Jag behövde inte vara någon superkvinna. Jag var bara tvungen att vara där, anpassa mig till min nya roll och göra mitt bästa.

Att lätta på gasen gav mig en möjlighet att andas. Till min förvåning slog inte blixten ner, inget rasade samman och mina föräldrar var fortfarande trygga och friska. 

Du är inte ensam

Även om jag fortfarande stod inför utmaningar och ibland var förvirrad, var jag i alla fall inte längre en kvinna som försökte framstå som en övermänniska. Jag gav mig själv och mina föräldrar rum att andas och växa i våra liv tillsammans. Allt behövde inte göras på en gång och allt måste inte heller göras av mig. Och allt var absolut inte under min kontroll. När jag väl hade förstått det var jag på väg mot att bli den bästa anhörigvårdaren någonsin. 

Det finns ingen medalj för anhörigvårdare och inget slutmål. Det är ingen kapplöpning. Och hade det varit det så skulle det vara ett maraton, inte ett sprinterlopp. Att vilja få allt det dåliga att försvinna och fixa allt annat är beundransvärt men inte realistiskt. Det här jobbet kräver att du är tillgänglig för vägledning, tröst och hjälp. Detta kräver tid och uppmärksamhet, inte snabbhet eller att man har alla svar. Och leta inte efter en regelbok, för det finns ingen. Vi hittar lösningar på saker efter hand och vad som är rätt för mig kanske inte är rätt för dig. Vad som fungerar bäst är ett hjärta fyllt med goda avsikter.

Att bara vara dig själv, vara vänlig och kärleksfull är mer än nog. Det kommer ge dig en känsla av välbefinnande och all den kraft du behöver. Allt kommer att bli exakt som det är tänkt. Lita på dig själv och processen. Ingen av oss är någonsin redo att vara anhörigvårdare och samtidigt har vi varit redo för det hela våra liv. Försök att slappna av. Du har redan börjat hjälpa till och det är mer än halva slaget. Och kom ihåg, du är inte ensam.

NPS-SE-NP-00004 Nov 2020

Jag tycker att den här artikeln är:

Dela denna artikel:


Du kanske också är intresserad av...

Astmasymtom som du inte bör ignorera

Av Kerri Mackay
Läs mer

Att navigera anhörigvårdens utmaningar och glädjeämnen

Av Teena Gates
Läs mer

Hur jag hanterar min dag som anhörigvårdare

Av Marc Lawrence
Läs mer